Web 2.0
En mycket bra artikel i tidningen CIO (återgiven i sin helhet) :
Hajp eller revolution? Det kvittar – Web 2.0 är här!
(2006-02-28 08:00) Fenomenet Web 2.0 har nästan orsakat en ny dotcomhysteri. Alla vill vara en del av den nya webben. Vi synar hajpen i sömmarna.
Av CIO Sweden
![]()
|
||||||
|
Matar du in “Web 2.0″ i Google får du över 20 miljoner träffar. Det är inte illa för en term vars betydelse man knappt kan enas om. Lite elakt kan man säga att Web 2.0 är ett perfekt modeord, tillräckligt vagt för att inrymma vilken teknik eller trend man vill och tillräckligt specifik för att fånga upp den utbredda känslan av att internet befinner sig i ett vägskäl.
Men ingen kan väl ha missat att webben utvecklas till en allt mer användbar plattform som allt fler bidrar till. Och det är den nya teknik och de nya affärsmodeller som ingår i förändringen, som alla kan samlas under rubriken “Web 2.0″.
Begreppet web 2.0 lanserades i oktober 2004 av IT-förlaget O’Reilly Media vid en konferens i San Francisco. Syftet var att samla ett antal entreprenörer, investerare, utvecklare och experter under temat “webben som plattform”
Det blev en stor framgång som lyckades gjuta nytt liv och energi i debatten i Silicon Valley. Konferensen resulterade i dussintals artiklar och diskussionerna spreds som en löpeld bland bloggare. Inom ett par veckor var “Web 2.0″ en etablerad term för att beskriva det allra senaste och mest progressiva inom webbteknik.
Att beskriva termens innebörd är inte helt lätt. När Tim O’Reilly försökte definiera “Web 2.0″ i en artikel inför den andra konferensen, fick han nöja sig med att lista olika saker och sortera dem i “Web 1.0″ och “Web 2.0″.
Doubleclick, den banbrytande plattformen för annonsförsäljning, är en Web 1.0-tjänst enligt O’Reilly, medan Googles Adsense-nätverk är Web 2.0. Fotoalbumsajten Ofoto är Web 1.0 medan den interaktiva sajten Flickr är Web 2.0. Han skrev också att det inte finns någon skarp gräns, utan det handlar mer om att tyngdpunkten ligger kring ett visst koncept.
Ett nyckelord i Web 2.0-sammanhang är samarbete. Den grundläggande idén är att webben håller på att utvecklas från en samling sajter som kontrolleras av individer till en interaktiv plattform. På 1990-talet kunde en programmerare lägga upp en webbsida där han eller hon beskrev sitt arbete med en ny mojäng och be läsarna mejla kommentarer och förslag
Nu kan han eller hon skapa en wiki som gör det möjligt att diskutera mojängen i grupp, eller ett Source Forge-projekt där andra utvecklare kan arbeta direkt med mojängens öppna källkod och hjälpa till att förbättra den.
Flickr är ett exempel på styrkan i det nya tänkesättet. Fotosajten lanserades i februari 2004 och byggde snabbt upp en användarbas som lockades av ett snyggt gränssnitt och communityfunktionerna. Till skillnad från mer traditionella webbfotoalbum ligger tonvikten i Flickr på möjligheten att dela med sig. Sajten erbjuder en rad funktioner som blivit populära i bloggvärlden, som möjlighet att märka bilderna med sökord och automatiskt ge bilder taggar som gör det enklare att lägga upp dem i en blogg eller på en webbsida, eller att kommentera dem. Allt som allt är det ett utmärkt exempel på de avancerade resurser som utvecklare har tillgång till idag. En grupp med färre än ett dussin medlemmar byggde Flickr med skriptspråket PHP och det fria databasprogrammet MySql.
– De skapade ett system och ett fenomen som är mycket större än man kunnat förvänta sig av en så liten grupp, säger Yahoos teknikutvecklingschef Bradley Horowitz.
Yahoo är en av de stora aktörerna inom Web 2.0-området. Onlinepionjärerna från Sunnyvale i Kalifornien köpte Ludicorp Research & Development, det lilla företaget bakom Flickr, i mars 2005. I december köpte man även Delicious, en communitybaserad tjänst där användarna kan samla länkar till sina favoritsajter. Delicious har väckt samma typ av intresse och beundran som Flickr. I Yahoos samling av uppköpta program ingår också gruppkalendersajten Upcoming.org, Webjay, där användarna kan byta spellistor och Blogs, som håller koll på blogguppdateringar.
Bland mediejättarna är det Yahoo som kämpar mot Google om att vara främst av Web 2.0-företagen. Även Google håller koll på lovande startuppföretag och skakade bloggvärlden 2003 genom att köpa Pyra Labs, en liten spelare som utvecklat den populära tjänsten Blogger. Kort därpå köptes också fotoprogramutvecklaren Picasa som skulle få fart på Googles egen fototjänst och i maj 2005 köpte man Dodgeball, ett mobilt socialt nätverk för mobiltelefonanvändare som genom tjänsten kan hitta andra användare i närheten.
Googles största Web 2.0-satsning är dock egenutvecklade tjänster. Googles expertgrupp med programmerar- och designtalanger har tänjt på gränserna för webbutveckling på så många nyskapande sätt att utvecklare står i kö för att följa exemplet.
Företaget lyckades också, helt oavsiktligt, väcka intresset för tekniken Ajax förra året.
Ajax står för Asynchronous Javascript och xml. Ett svåruttalat men kraftfullt teknikpaket som fick namnet av Jesse James Garrett, chef för användarstrategier hos internetkonsulten Adaptive Path. I februari 2005 publicerade han en artikel som tog upp hur nya webbprogram använder exempelvis Javascript, xml http request och ccs för att nå samma hastighet och smidighet som skrivbordsprogram. Bland exemplen fanns Gmail, Googlemaps och Googles communities.
Artikeln genererade massor av feedback och kommentarer, och Ajax blev snabbt ett begrepp bland utvecklare. Programföretagen såg i rask takt till att få ut Ajax-verktyg på marknaden och produkter där de kunde peka på sin egen Ajax-kompatibla arkitektur. I en intervju nyligen sa Garrett att han varit totalt oförberedd på att intresset för Ajax skulle nå så långt utanför designsfären. Att det väcker så stort intresse idag, beror helt enkelt på att tekniken äntligen är redo.
Men på många sätt känns Webb 2.0 som en déjà-vu från dotcom-tiden: Startuppföretag är i ropet igen, riskkapitalisterna är i gasen, programmerare skapar kreativa program hemma på kammaren och användarna tar in ny, spännande teknik i sin vardag. Många av de verktyg som används för att bygga Web 2.0-program, som Javascript, har funnits i flera år. Det var samhället som måste komma i fatt.
Låt oss ta ett raskt kliv tillbaka i tiden, närmare bestämt till 1997. Då körde magsinet Wired – Silicon Valleys propagandabibel och trendbarometer – en omslagsartikel som förutspådde en mediaintensiv framtid med massiva datanät. “Den löjligaste tidningsankan på år och dag!”, utropade vetenskapsjournalisten James Gleick. En av författarna, Gary Wolf, skrev senare i sin blogg att det var den värsta artikel som någonsin publicerats i Wired.
Men se, idag är vi där! Webben håller på att bryta sig loss från webbläsaren, med pod-radio, kameramobiler, handdatormobiler och personliga nätverk som Friendster som skickar individanpassade nyheter till många typer av enheter. Och det finns onlineverktyg för att automatisera allt från att byta foton med vänner till att samköra lokal brottsstatistik med satellitfoton av grannskapet.
– Det stora intresset för Ajax-program handlar inte om tekniken, utan om en ökad förståelse för vad den kan göra. Det kan ibland ta flera år att utveckla, säger Garrett.
Ta exempelvis Dodgeball. Sajtens grundare, teknikutvecklare och analytiker Dennis Crowley, började för mer än fem år sedan leka med idén att koppla samman mobilanvändare med nätverksprogram. När han och hans partner Alex Rainert officiellt lanserade Dodgeball i mitten av 2004, fick de snabbt tusentals användare i 22 amerikanska städer. Men om Dodgeball hade lanserats ett par år tidigare hade tjänsten knappast blivit lika framgångsrik bland användarna.
– Tidigare var det svårt att få folk att pröva nya saker. Ingen använde webbläsaren i mobilen och man kunde inte skicka textmeddelanden mellan olika operatörer, säger han, och lägger till:
– Jag brukar skoja om att när vi verkligen visste att Dodgeball skulle fungera var när mamma började skicka mms till mig, eftersom det var enklare än att ringa. När till och med min mamma förstått hur det fungerade, då var vi redo för den stora publiken.
Google hjälpte till att mjuka upp användarna. Den två år gamla webbmailtjänsten Gmail slog ut konkurrenterna med onlinefunktioner som liknade vanliga skrivbordsprogram och stort lagringsutrymme.
Den Seattle-baserade matskribenten och bloggaren Matthew Amster-Burton hade inte så stora förhoppningar på mejlprogrammet. Han hade blivit besviken på andra webbmailtjänster, men blev snabbt förtjust i Gmail – och började förlita sig alltmer till webben.
– När jag upptäckte hur bra jag tyckte om Gmail blev jag mer öppen för att använda webbprogram i stället för vanliga program och postit-lappar, säger han.
Amster-Burton har tagit till sig vad han skämtsamt kallar en “webblivsstil”. Förutom Gmail är listan på de onlinetjänster han använder i sitt dagliga liv lång. Där ingår exempelvis Tasktoy (att-göra-listor), Backpack (kom-ihåg och filarkivering online), Airset (onlinekalender som kan delas av flera), Giftbox (presentplanering och påminnelser) och WordPress som är motorn bakom hans matblogg Rootsandgrubs.com.
Att vara ständigt uppkopplad med kraftfulla program till förfogande kan underlätta livet – men det innebär också risker. Säkerhet och strömavbrott är ständiga problem. Ju viktigare data, desto större risk när det inte fungerar.Som för att understryka detta utsattes en grupp föregångare bland Web 2.0-användarna för flera stopp under en vecka i december 2005. Bloggtjänsten Typepad låg nere efter en misslyckad uppgradering av lagringsutrymmet, samtidigt som Delicious-användarna inte kom åt sina bokmärken efter ett strömavbrott på datacentret. Online-baserade CRM-leverantören Salesforce.com fick stänga ner en dag på grund av databasproblem och fick en massa upprörda kunder på halsen.
Det finns fler utmaningar när användarna kan komma åt ständigt expanderande informationslager och nätverk. IBM har hundratals forskare inom analysområdet Ett av deras mer spektakulära projekt är Webfountain, som använder avancerade programalgoritmer och ett superdatornät med 40 rack, bladservrar och nätverksanslutna lagringsenheter för att ta sig an kundernas mest komplicerade dataåtervinningsproblem. Att hålla forskarnas kunskapsnivå i paritet med teknikutvecklingen är en ständig kamp mot klockan, säger chefsarkitekt Dan Gruhl. Här har bloggarna börjat spela en allt viktigare roll.
– När vi började med det här 1999 hade jag aldrig hört talas om bloggar. Idag är de en av våra viktigaste informationskällor, säger han.
Gruhl tror att nästa generation konsumentteknik kommer att ligga steget före den teknik företagen använder.
– En del av Web 1.0-tekniken skapades av människor som i sina jobb hade tillgång till information genom Nexis eller Westlaw. Vi blev bortskämda med möjligheten att hitta information snabbt på jobbet. Sen blev det tvärtom. Idag finns det bättre verktyg för hobbyanvändare än för företag. Vi vill ge företag motsvarigheter till bloggar.
Hos IBM utvecklar forskarna system som kan ta sig runt på webben och, exempelvis, hitta de senaste slanguttrycken för olika droger, för att hjälpa läkare att ta hand om patienter på akuten. Ett annat projekt söker i bloggar och studentsajter efter diskussioner om musik och omvandlar resultaten till förutsägelser om vilka låtar som kommer att hamna i försäljningstoppen på nästa veckas Billboard-lista.
Vägen mot Web 2.0 är kantad av såväl experiment som misslyckanden. Och samtidigt som begreppet sprids, blir det allt mer hajpat.
– Det har spridit sig så fort att det förlorat sin mening, säger Horowitz på Yahoo.
Han menar att Web 2.0 är vår generations dotcom. Kallar man sig Foto Web 2.0 idag, blir företaget genast värt mer.
– Yahoo anlitar de skarpaste hjärnorna i branschen, för att hitta guldkornen i gruset. Men det finns mer och mer grus, säger han.
Optimister finns också. Matthew Amster-Burton säger att den webbtillämpning han helst av allt skulle vilja ha är ett verktyg som kan synkronisera informationen på hans bärbara och stationära datorer. Han har prövat en handfull alternativ, utan att bli särskilt imponerad. Men, vis av erfarenheten, är han trots allt optimistisk.
– Jag tror att någon kommer att hitta en fantastisk lösning på det här. Något mycket fiffigare än jag själv kan föreställa mig.
/Marc Ferranti och Stacy Cowley
Översättning: Lotta Kempe

Comments»
No comments yet — be the first.